Om exakt en månad börjar jag plugga igen. Denna gången ska jag plugga sjuksköterskeprogrammet på Linköpings Universitet. Trots att jag egentligen är sjukt taggad på att lära mig ALLT om hur en bemöter människor i behov av hjälp och stöd osv så tar det emot att prata om att jag ska läsa till sjuksyrra. Jag inser själv att det är löjligt och onödigt att skämmas över ett yrkesval som både gör reell skillnad och som jag själv verkligen imponeras av. Men trots detta finns det något internaliserat kvinnohat i denna människokropp som gjort att jag alltid valt bort typiska kvinnoyrken när jag tänkt på min framtid. Jag har länge förknippat kvinnodominerade yrken med misslyckande från min sida, som om det vore sämre än att bli något annat helt bortsett från om det yrket varken skulle göra nytta eller vara något jag brinner för. Det bor en omänsklig overachiever i mig som ständigt påminner om att jag kan och borde göra mer, bättre och större saker med livet. Overachiever-monstret vill egentligen bara gå på vad som anses creddigt och väljer gärna utbildning efter vad som är svårast att komma in på. Så nu är jag här, en månad till startskottet och taggad till tusen på patientkommunikation, såromläggning och PVKer men samtidigt rätt övertygad om att jag kommer hoppa av förr eller senare och göra nåt creddigare som att bestiga Kilimanjaro eller bli thoraxkirurg.

 

Förhoppningsvis får monstret mersmak när den inser att en alltid kan satsa på att bli bäst i klassen och nöjer sig med att plugga SSKA i tre år för att bli den bästa syrran någonsin skådad. Tills vidare läser jag scheman på TimeEdit och längtar efter litteraturlistor, samt klappar på monstret och viskar "Vi kan alltid hoppa av om det skulle vara helt outhärdligt mediokert."

 

Nu har jag bara tre jobbpass kvar innan semester och Karlstad och Stockholm pride och skärgården (och så småningom skola)!!!