Jag älskar Sommar (och Vinter) i P1. Det är inte så att jag älskar det på ett principiellt plan, ibland är det rent ut sagt skit, men jag älskar de starka berättelserna som kombinerat med musik blir till konstverk som kan beröra, bekymra och inspirera. Här följer en rad tips på sommarprogram jag upptäckt genom åren och som lämnat något litet kvar.

 

Detta är gråtigt, speciellt för den som förlorat en älskad mormor eller för någon som liksom jag själv har en älskad mormor att en dag förlora. Det är något särskilt med människor som berättar om andra människor som de älskar, eller älskat. Det blir så lätt att relatera, särskilt när det inte handlar om någon storslagen hjälte, utan om en helt vanlig mormor som lagar plättar och har en stuga på landet.

 

Jag minns hur hyllningen till systern värmde min insida när jag hörde deras program. Sen minns jag inte om resten var bra, men det är värt att lyssna enbart för det.

 

Ärkebiskopen berättar om hur det var att komma som (tysk) invandrare till Sverige och hur hon hittade sin tro, och hon gör det på ett lättillgängligt sätt! Jag imponeras så mycket av hennes förmåga att sänka tröskeln till kristendomen och göra den tillgänglig för alla som är intresserade, utan att bli påträngande. Big time idol!

 

Jag älskade Kakans sommaprogram främst därför att jag kände igen mig så mycket i det hon berättade. Varnar för att åtminstone jag grät som en idiot, eller bara som en ledsen och lättrörd person, när jag lyssnade på programmet första gången. Jag uppskattar dessutom hennes sätt att hylla kvinnor utan att skamma kvinnor som inte lever likadant. Jag försöker ofta att leva efter hennes motto "kan en kvinna få leva?". 

 

 

I sommarprogrammet pratar Emil om hur det varit att förlora sin syster alldeles för tidigt och om sorgen som till slut inte gråter längre utan bara bär rosa byxor. I vinterprogrammet pratar han om att bryta upp och separera, men också om mänskliga rättigheter och tramsiga grejer och sånt trevligt. Jag avslutar med ett citat av geniet själv. "Om ensam är stark, då är jag fan hellre svag, om själv är bästa dräng, då är jag hellre en skitdålig dräng. Och om man står sig själv närmst, då ligger jag hellre ner, nära någon annan... [...] Nu när jag slagit hål på de gamla klyschorna, kan jag passa på att säga kvällens viktigaste budskap, ta ut glädjen i förskott, annars kanske det inte blir någon glädje över huvudtaget, så ta ut glädjen i förskott!"

 

Nu var det ett tag sen jag lyssnade på Ninas program, men ett tag var detta mitt go to place närhelst jag behövde tröst. Hennes röst var så lugnande och pratet om den bottenlösa sorgen var bara för sann för min varelse. Jag minns också hur fint det var att höra henne prata om sin mammas hemliga lesbiska relation. Det är alltid nåt som bränner lite när jag hör/ser/upplever lesbisk historia, även om denna historia utspelar sig 2005.

 

Inte ännu lyssnat, men är tagg på följande...