Den senaste veckan har jag varit ensam en del. Jag kan ibland ha svårt för att vara ensam en hel dag eftersom det då känns som om den dagen inte räknas. Även om jag gjort sånt som jag mår bra av så måste jag i så fall träffa någon som jag kan berätta om det för. Vissa människor har ju inte riktigt det behovet av att dela allt med andra, men jag har verkligen det. Om jag inte får dela känslor och upplevelser med andra känner jag mig på riktigt ensam. Jag förstår att alla människor fungerar olika, men jag är samtidigt övertygad om att alla har sina gränser trots att de kanske nås på olika ställen och av olika orsaker. Själv märkte jag efter några månader med ostrukturerade dagar och ett för mig instabilt och smalt socialt nätverk att sammanhang verkligen lägger grunden för hela min tillvaro. Utan sammanhang och syfte försmäktar jag på denna ö, typ.

 

Att vara själv i en vecka är med andra ord inte min ultimata semester. Men jag måste ändå erkänna att den gångna veckan gjort mig rätt så gott, trots ensamheten. Jag har promenerat till Gamla Linköping och ätit glass i sensommarsolen och lyssnat på podd i skogen. Övat mindfullness på gräsmattan. Jag erkänner dock att detta inte var helt optimalt eftersom jag gång på gång kände efter så att ingen snott min väska medan jag legat och blundat. Inte så mindfullt, måhända. Sen har jag också hängt en del med Lotta. Vi gick en promenad i början av veckan och sågs sen och åt middag i fredags. Jag har dessutom gått på marknad och käkat lunch med Beatrice. I torsdags och fredags gick jag en kurs för att bli gruppledare för samtalsgrupper med nyanlända barn och ungdomar och i torsdags kväll träffade jag några av kollegorna från korttidsboendet för att spela lite spel.

 

Igår spenderade jag tolv timmar i Vreta Klosters församlingsgård för att tillsammans med några vänner hjälpa till på Petra och Stefans bröllop. Petra har jobbat med konfirmander i Domkyrkan ända sen jag själv konfirmerades vilket är sex år sen nu... Det är långa och betydelsefulla år mellan fjorton och tjugo och ungdomsverksamheten, med Petra i spetsen, har verkligen gett så mycket betydelsefull trygghet och värme som möjliggjort att jag blivit den jag är idag. Det var därför så himla sug i magen-fint att se henne sådär lycklig tillsammans med sin brudgum igår! Hela festen var dessutom galet gullig med allt ifrån fint porslin och trevliga gäster till en helvetesskit-vacker brudvals. Jag tror att vi alla dog en tillfällig kärleksdöd igår.

 

Utöver att hela bröllopet och festen var mysig och fin var det dessutom prima eftersom jag hängde med några av mina favoritpersoner hela dagen. Vänskap är verkligen livet alltså! Jag blir helt gråtig av tacksamhet när jag tänker på hur mycket lycka dessa människor ger mig. Det bästa är att jag kan bli lugn som en filbunke av att sitta tyst i en bil med dem och samtidigt bli både kär och galen i dem när vi skrattar tillsammans på dansgolvet. Det är förjävla fint det där alltså.

  

 

När jag tänker efter inser jag att jag inte varit såvärst mycket själv under veckan.. Jag tror att det mer handlar om det jag nämnde innan, om bristen på sammanhang. Just nu har jag gått runt och väntat på att skolan ska börja, utan någon riktig mening vilket känns lite ensamt men framför allt mest planlöst. Det är en jobbig känsla, tycker jag. Den lämnar plats för så mycket självkritik och ifrågasättande av...allt. Trots det har jag haft en fruktansvärt go vecka och mått riktigt bra för det mesta. Och imorgon sätter skolan igång och då blir det så småningom lite struktur igen, men först n0lleP!